Vem är jag egentligen, och vem är du?

Jag jobbar på mitt självförtroende.
Det har alltid varit svajjigt.

Ibland går det upp och ibland rätt ner.

Jag har trott att jag har haft kontroll över uppgångarna.
Men så för jag känner mig bra så försvinner marken under mig, jag tappar fotfästet och faller handlöst.
Tillbaka på ruta ett, oskyldig och helt och hållet försvarslös i en värld full av motgångar och överhuvuden som hela tiden ska sätta sig över huvudet på en.

jo.

Så är det faktiskt ibland.

Folk tror att jag är så stabil och stark.
Mjo... när det kommer till andra människor i min närhet och deras problem , med- och motgångar.
Det är så lätt att ta andra under sina vingar och in i sitt huvud för att vara klok och leka kurator.
(Det är kanske därför jag har valt ett så pass givande, men extremt lågavlönat, yrke...)

Men när det väl kommer till en själv så handlar det ju om att föra sin egen talan och stå upp för sig själv.
Det är skillnad helt enkelt.

I allt detta så väljer man ändå (helt omedvetet) alltid personer som ställer höga krav på en själv.
Personer som kanske förväntar sig att man är på ett visst sätt.
Men sen när man inte är det och vänder om i olika lägen så slår det bakut och får en mycket negativ följd många gåner.

Jag vill alltid kunna vara mig själv.
Jag vill alltid kunna känna mig fri att tycka och tänka vad jag vill, med eftertanke.
Återigen så formulerar jag en mening så att den ska passa så många öron (i det här fallet ögon) som möjligt.

Man kan inte alltid vara alla till lags, brukar folk säga till mig när jag känner en motgång närma sig.
Men jag vill ju.
Det värsta jag vet är osämja och konflikter.
Jag är inte "konflikträdd".
Nej, det är jag faktiskt inte.
Men jag tycker det är så extremt onödigt att göra saker större än vad de är.
Däremot så kan jag ibland göra det efter ett tag när många bäckar små blivit till en stor å.
Ni kan själva lista ut vad jag syftar på.
Småsaker som man går och stör sig på.
Ena individen skulle skapa stora diskussioner.
Medan andra individer, såsom jag själv, skulle stänga inne irritationen och sedan tränga undan den.
Individ 1 skulle säkert bli lika irriterad nästa gång samma inscident inträffar.
Individ 2 skulle kanske inte bry sig (utåt sett) andra gången heller.
Men när det kanske blir 3, 4 kanske 5 upprepningar, det är då individ 2's (min) bägare rinner över och det leder till ledsamt bemötande och diskussioner såsom den första för individ 1.

Problemet när man drar ut på irritationen är att personen som orsakat det hela inte vet om det, och tror därmed att det är ok och har många gånger svårt att förstå stt man blir arg/ledsen/irriterad/besviken nu.

Förståeligt.

Jag är en svårtolkad människa i dessa lägen. (d.v.s. individ 2)

Såhär lever jag mitt liv.
Spar på aggressionerna för att sedan bryta lös och behöva förklara varför jag gör som jag gör...

Det kan väl inte vara hälsosamt.

Men vad är det numera egentligen?


Ok.

Nog om allt sånthär dravel.

Nu ska jag försöka sova, jobba, föreläsning och träning imorn.
Mycket på en gång.


ps. det ringde precis från dolt nummer till min mobil. personen som ringde la inte på luren, sa inget heller, nä, andades och var tyst en lång stund. Jag hörde ju att det var någon i andra änden men inget svar...
Det finns så sjuka människor.


Mossa mossa