2Lax10

Here I come!!!

Väldigt många bloggare skriver årskrönikor och långa romaner om sitt gångna år, som mest sannolikt redan har klickats ut i cyber-space en gång tidigare.


Vissa skriver skojjigare sådana än andra.
Vissa skriver mer innehållsrikt och varierat.
Vissa kanske har lite mer innehållsrika, skojiga och varierande liv...
hmm...
så kan det ju faktiskt vara också...


Jag gillar när det är kort och koncist, eller välskrivet.
Jag anser att jag skrev rätt kort om året som gått.
Inte för att jag är bättre än någon annan...

Nog om det.

Det finns nog viktigare saker i livet...

Som:

De där tre magiska orden som ALLA vet vad jag talar om, för sök inte nu, ni vet nog vad jag menar.
De är ju så otroligt viktiga för en människa att höra, känna och nästan ta på.
Det ena könet, mer än det andra (outtalat vilket kön för att hålla mig über-neutral), kan ibland hålla inne med det. Lite väl länge, kan nog många av det andra könet anse.
Det finns människor som kastar dessa ord hejvilt omkring sig.
Det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att det ligger något större värde i uttalad mening.
Däremot finns det dom som verkligen lägger ner hela sin själ i detta utbyte.
För det är ju lite det som det hela går ut på.
Att utbyta samma fras med en människa som inte bara kastar det hejvilt utan verkligen menar det.
Det kan liknas vid att åka bergochdalbana för första gången och inte riktigt veta vad man ger sig in på, ni vet: "hur kommer den där läbbiga nedförsbacken att vara, glädjerus eller total förskräckelse?"

ja...

snacka om att tala i metaforer.

Jag är iaf inte en människa som slänger med dessa ord som ett äppelskrutt i skogen.
Jag vårdar dem väl och väljer med försiktighet tillfälle att yttra.
Rädslan för att inte utbyta orden. Säga dem utan respons.
Ganska läskigt, visst..?

Då är en sån här bra.

Som mjukstart.

( Bilden blir upp och ned fastän den är åt rätt håll i datorn.)
Bajs!

När rätt tillfälle kommer så kommer även orden.

År Tvåtusentio är mitt år.
Året då orden bara kom.

Glädjerus.
Inte ett dugg förskräckligt... =)

Nu kan det ju låta som om jag bara pratar om heterosexuella par...

Det gör jag nog.

Eftersom jag inte har någon som helst erfarenhet av hur något annat skulle kunna tänkas fungera.

ok.

Back to reality.

Jag tror jag får epilepsi närsomhelst.

Grannen mittemot har en sån där fruktansvärd ljusslinga på balkongen som blinkar i intervaller, först låååångsaaamt, sen lite fortare, lite fortare, lite fortare ändå, tills den blinkar helt hysteriskt så man tror att nån fått fnatt därinne med kontakten och inte kan bestämma sig om den ska lysa eller inte.

Det sitter en exakt lika hysterisk slinga i miniformat runt fönstret på balkongen också.

Som att det inte räcker med en??!

Känner att jag dessutom behöver tillägga att deras persienner är nedfällda och vinklade så att de själva slipper se eländet...

Ironi?

Imorn är det helgdag, igen.

Man hinner liksom inte riktigt ställa om till verkligheten förrän det är dags för helg igen.

No rutine...

Inte för att jag annars har överflöd av den egenskapen men lite hjälp på traven, som anledning att gå och lägga sig, typ för att orka gå upp och jobba, skulle vara bra.

Men man ska väl egentligen inte klaga.

Ändå gör jag det...

Varför?

Det vet jag inte... men omställningar har jag hört ska vara påfrestande, så då gnäller jag lite...

Jag borde avsluta mitt dravel nu och bara säga:

Lev livet, det gör jag!

Nu ska jag till tvättstugan... =/

Mossa mossa alla människobarn...